Theoderik den store och bakgrunden till
Ravennas storhetstid

Bild av samtida guldmynt hämtad från Wikipedia

Theoderik den store (född 454 eller möjligen 455, död 526) var kung över Ostrogoterna från 488 till sin död, samt härskare över Italien från 493. Theoderik föddes året efter att Ostrogoterna slutligen blivit oberoende efter nästan ett århundrade av Hunnersk dominans. Som kung Theodimirs son reste Theoderik till Konstantinopel som 8-årig pojke, en del i ett gisslanåtagande Theodimir godtagit för att få till stånd ett avtal med det Bysantinska väldet. Han bodde vid det Bysantinska hovet i många år och lärde sig mycket om Romersk administration och taktik, vilket skulle komma honom väl till pass som regent. Han sågs med blida ögon av kejsar Leo I och kejsar Zeno och blev magister militum, soldatföreståndare år 483. Året därpå avanserade han till konsul.

Som Romersk militär var Theoderik framgångsrik och fick bland annat en ryttarstaty rest till sin ära. Som en följd av hans bedrifter i kejsarens tjänst tilldelades också Ostrogoterna nytt land i Mesien, nuvarande Bulgarien. Han återvände dit som 20-åring, för att leva bland Ostrogoterna och blev Ostrogotisk kung 488.

Vid denna tidpunkt var Ostrogoterna bosatta på Bysantiskt territorium som Feoderati, allierade, med Romarna, men blev alltmer rastlösa och svårhanterliga för kejsar Zeno. Kort efter Theoderiks trontillträde utarbetade de två ett arrangemang, som gagnade båda parter. Ostrogoterna behövde nytt område att bebo, och Zeno hade tilltagande bekymmer med Odovakar, kungen av Italien, som hade störtat det Västromerska riket 476.

I teorin var Odovakar Zenos vicekung, men i praktiken hotade han det Bysantiska territoriet och respekterade inte de Romerska invånarnas rättigheter. Med Zenos bifall och en Ostrogotisk här med inslag av Rugier invaderade Theoderik Odovakars kungarike år 488.

Theoderik anlände till Italien med sin Ostrogotiska armé 488 och vann år 489 slag vid Isonzo och Milano, och år 490 vid Adda . Ravenna intogs 493 när Odovakar gav upp på villkor att hans liv och konungavärdighet skulle skonas. Odovakar höggs därefter ned av Theoderik själv. Theoderiks välde i Italien fick en brutal upptakt. Liksom Odovakar var han teoretiskt sett endast en vicekung i Italien, i den Bysantiske kejsarens tjänst.

Mosaik av Theoderiks palats i Ravenna från kyrkan Apollinare Nuovo. Ursprungligen stod Goter mellan pelarna och draperierna var särdragna, förmodligen med Thoderik i mitten. Efter den Bysantiska erövringen lades mosaiken om och draperierna knöts symboliskt upp för att visa att inga Goter fanns kvar i Italien, på uppdrag av kejsar Justianus I. Händerna på pelarna skvallrar dock om tilltaget och kan beskådas än idag. Bild hämtad från Wikipedea.

Men i realiteten kunde Theoderik liksom Odovakar undvika Bysantisk inblandning och han lyckades sköta relationerna till Konstantinopel som en jämlike. Trixet var att han respekterade avtalet med Bysan och lät Romerska medborgare leva i riket under Romersk lag och rätt.

Goterna i området lydde också under sina egna lagar och den mark de erhöll var i huvudsak den mark som Odovakar redan bestulit Italienarna på, inte ytterligare landområden.

Trots att Theoderik själv aldrig ens lärde sig skriva sitt namn var han så genomsyrad av den Romerska världen att hans regeringstid beskrivs av eftervärlden som Roms sista storhetstid och då avses Västrom inte det Bysantinska riket.

Han lät skydda och restaurera åtskilliga antika monument i Rom, och byggde flera nya i Verona och Ravenna - det senare var Theoderiks vanliga residensstad och hans byggnader där är alltjämt synliga i staden. Genom hela hans liv förblev klyftan djup mellan hans två sidor; den av Bysans utbildade ädlingen och den Germanske krigaren.

Statsmannen

Den Romerska befolkningen styrde Theoderik mot de fredliga yrkena och han stödde det kulturella uppsvinget. Han såg däremot inte gärna att Goter besökte skolor. Han ansåg att skolning och Romerskt inflytande skulle förveka krigarna och Goterna ville han skulle förbli en krigarkast.

Genom att folken på detta sätt hölls åtskilda skulle senare konflikter och olikheter leda till Goternas förgörelse. Theoderik allierade sig med Frankerna genom giftermål med Audofleda, syster till Klodvig I, och med Visigotiska, Vandalska och Burgundiska kungahus. Maktkampen mellan Frankerna och Goterna medförde flera kortare krig mellan 506-523.

Under stora delar av sin regeringstid var han även kung över Visigoterna, sedan han blivit regent under den unge Visigotiske kungens uppväxt omkring år 505. Frankerna lyckades överta kontrollen över Akvitanien från Visigoterna 507, men i övrigt lyckades Theoderik avstyra deras ambitioner.

Theoderik avstyrde också Vandalska räder i sina områden genom att hota den svage kung Thrasamund med invasion. Theoderik var liksom de flesta Ostrogoter av den arianska tron, ett arv från biskop Wulfila.

Mot slutet av sin regeringstid fick han se konflikter mellan sitt folk och de Romerska invånarna och med kejsar Justinus I. Konflikter som efter Theoderiks död skulle leda till att det Ostrogotiska folket upphörde att existera.

Så länge Theoderik styrde Italien vågade inte Konstantinopel invadera, av rädsla för hans rykte och förmåga. När väl han dött försvann denna rädsla snabbt. Från och med Justinus I trontillträde år 518 förändrades situationen. Justinus I var strängt ortodox, och under hans regeringstid skulle flera senatorer inlåta sig på stämplingar mot Theoderik. Dessutom startade förföljelser, med Justinus I tillåtelse och uppmuntran, mot Ostrogoternas arianska trosfränder i det Östromerska Riket vilket naturligtvis väckte Theoderiks vrede.

En Romersk biskop vid namn Johannes försökte utverka religionsfrihet åt Goterna, men när han misslyckades lät Theoderik kasta honom i fängelse.

Början på slutet för Goterna i Italien

Theoderiks välde skulle få ett mörkt slut. Kanske insåg han att freden i det rike han levt i och älskat inte skulle vara för evigt och att ingen fanns som skulle kunna säkerställa hans folks framtid. Han drabbades av tilltagande förföljelsemani och lät till slut fängsla och avrätta poeten och filosofen Boethius samt hans svärfar Symmachus. Detta skedde sedan dessa tagit parti för en viss senator Albinus, som var anklagad för förräderi. Boethius hade tidigare stått högt i gunst hos Theoderik och överösts med ynnestbevis. I gärning var denna hans sista offentliga handling lika personligt brutal, som hans Italienska inledning med mordet på Odovakar.

Theoderiks mausoleum i Ravenna. Bild från Wikipedia.

Theoderik den store begravdes i Ravenna, varifrån han styrt sitt rike under stora delar av sin tid på tronen. Hans mausoleum är fortfarande en av stadens finare sevärdheter. När katoliken Belisarius senare intog Ravenna år 540 vanhelgades graven och Theoderiks kvarlevor försvann.

Hans liv kom att bli en vida spridd saga i de nordligare Germanska länderna. Dietrich von Bern i den tyska episka dikten Nibelungenlied och Didriksagan baseras på honom, liksom personerna Tjodrik, alternativt Tjodmar i Eddan.

Romanen Raptor av Gary Jennings är baserad på väl underbyggda fakta om Theoderiks liv och handlar om hans karriär, om än i skönlitterär form. Silverbibeln skapades antagligen i Ravenna just för Theoderiks räkning. Boken som förvaras på Carolina Rediviva i Uppsala är den längsta bevarade texten på Gotiska. Av Cassiodorus och Jordanes, två av de första som omnämnt folk och geografiska förhållanden i Norden, hörde den förste till Theoderiks stab och den andre är främst intressant för eftervärlden som den som vidarebefordrat ett sammandrag av Cassiodorus verk. Cassiodorus tjänstgjorde som förste minister och var både Theoderiks personlige lärare och den som utformade hans dekret.

Theoderik anses också vara den Kung Tjodrik, som nämns på den berömda Rökstenen.

Där står bland annat:

Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

Det hav som nämns är sannolikt Medelhavet och den sista meningen avser sannolikt den staty av Theoderik som Karl den store lät hämta från Ravenna till Aachen år 802.

Theodora med följe avbildad på kormosaiken i San Vitale, Ravenna år 547. Foto Tommy Sörstrand.

Theodora ca 500–548

Kejsarinna av det Bysantinska Riket och Justinianus I:s gemål.
Hon, liksom sin make, helgon i den ortodoxa kyrkan, och firas 14 november.

Theodora föddes i det Bysantinska samhällets lägsta klass, hennes far var björnskötare på en cirkus. Den mesta informationen om hennes tidiga liv kommer från Prokopius postumt publicerade Hemlig historia. Prokopius kritiker, som menar att då hans verk tyder på att han var allvarligt disillusionerat inställd gentemot sina härskare, har avfärdat hans verk som frätande och pornografiska, men har inte kunnat finna belägg gentemot hans fakta. Exempelvis visar källor att Theodora uppträdde som komiker i burlesk teater och att hon hade talang för fysisk komedi. Hon var känd för sina djurnummer. Hon hade många beundrare och tog till vara varje möjlighet till att klättra på samhällsstegen, det gick både upp och ned. Procopius skriver att hon var en kurtisan, som flyktigt tjänade som älskarinna åt en provinsadministratör, med vilken hon fick sitt enda barn, en son.

Kormosaiken i San Vitale, Ravenna från 547. Foto Tommy Sörstrand.

Vissa forskare menar att hon, en tid innan hon träffade Justianus, var anhängare till monofysitismen och stödde den tron genom hela livet, medan andra hävdar att hon förknippats med dem för att Justianus lät henne sköta återföreningen mellan dem och kalkedonisterna, som hon och maken tillhörde.

523 gifte sig Teodora med Justianus då magister militum praesentalis i Konstantinopel. Då han tillträdde tronen 527 gjorde han henne till medregent, och de tycks ha styrt som jämlika kollegor, något som verkar ha varit ett vist beslut, men något som också hade varit otänkbart innan den Germanska influensen med sin liberalare kvinnosyn gjort sitt intåg i det Romerska Riket.

Kormosaiken i San Vitale, Ravenna invigd 547. Foto Tommy Sörstrand.

Hon var en kvinna med stark vilja som visade stor fallenhet för att styra. Vid upploppen i Nika 532 ledde hennes ledarskap och råd om ett kraftigt militärt gensvar, till att kväva upproret, något som troligen räddade riket.

Vissa forskare menar att Theodora var det Bysantinska riket första kända förespråkare för abort och att hon, enligt Procopius, gjort det. Hon övertygade Justanianus om att ändra de lagar som föreskrev att adelsmän inte fick gifta sig med kvinnor från lägre samhällsklasser, såsom hon själv. Hon förespråkade även gifta kvinnors rätt att begå äktenskapsbrott, samt talade för prostituerade och andra utslagna. Hon hjälpte även till att skapa broar över de klyftor som uppstått mellan olika Kristna sekter.

Andra forskare och de som ser henne som ett helgon, betraktar istället hennes gärningar som en sann strävan för att ge kvinnor samma lagliga rättigheter som män. Hon inrättade hem för prostituerade, fastslog lagar som förbjöd påtvingad prostitution, gav kvinnor större rättigheter i skilsmässoärenden, lät kvinnor äga och ärva egendom och genomdrev dödsstraff för våldtäkt, som alla bidrog till att krafigt höja kvinnors rättsliga status i riket.

Kyrkan San Vitale i Ravenna med de fantastiska mosaikerna från 547. Foto Tommy Sörstrand.

Theodora dog av cancer, troligvis bröstcancer, innan hon hunnit fylla 50 år och omkring tjugo år innan Justianus dog. Hennes kropp begravdes i De heliga apostlarnas kyrka, en av de storslagna kyrkorna som kejsaren och kejsarinnan hade låtit bygga i Konstantinopel. Illustrationerna på sidan är från kyrkan San Vitale i Ravenna där både Theodora och Justinianus finns avbildade som vackra mosaiker. Mosaikerna färdigställdes 547, ett år före hennes död.